Veckans bild

2 december 2024: Denna veckas bild visar Yepun, det fjärde huvudteleskopet i ESO:s Very Large Telescope (VLT) i Chile, till synes knaprande på det färggranna Vintergatsbandet. Men vad är vår Vintergata egentligen gjord av? Receptet består mest av stjärnor, planeter och mycket gas och stoft. Blanda dem, bind dem med gravitation, lägg till en kunglig portion mörk materia och voilà: du har en galax! Liksom bakverk finns galaxer i olika former och storlekar. Vi bor i en medelstor galax formad som en skiva med spiralarmar och en yttre halo som omger den. Men eftersom vårt solsystem är inbäddat i en av Vintergatans spiralarmar, cirka 25 000 ljusår från dess centrum, ser vi bara en bråkdel av detta när vi tittar upp. Det galaktiska centrumet är dolt av täta moln av kosmiskt stoft, och där bortom lurar det supermassiva svarta hålet Sagittarius A* som forskare lyckades avbilda för första gången 2022. Astronomer uppskattar att ...

25 november 2024: Det centrala tornet i ESO:s Extremely Large Telescope (ELT) avtecknar sig skarpt mot den blå chilenska himlen i denna veckas bild. Tornet är högt som en trevåningsbyggnad och är imponerande ut i sig, men det utgör bara en liten del av den struktur som kommer att bli ELT. Denna skelettorn kommer att stödja tre av ELT:s fem speglar, alla med olika former och storlekar: M3 (i botten av tornet), M4 (överst) och M5 (i mitten). Tillsammans kommer de att leda ljuset som teleskopet samlar från universum hela vägen till dess instrument, som fångar bilder och data. I denna video kan du se hur ljuset färdas genom teleskopet. M4-spegeln, högst upp i tornet, kommer att vara den största adaptiva optikspegel som någonsin konsturerats. Dess yta kan deformeras upp till 1 000 gånger per sekund för att korrigera för atmosfärisk turbulens och eventuella vibrationer som orsakas av den roterande teleskopstrukturen eller av ...

18 november 2024: Ser detta ut som science fiction? Jo, det är vetenskap, men definitivt inte fiktion. I denna veckas bild skapar lasrarna från ESO:s Very Large Telescope (VLT) konstgjorda stjärnor på den chilenska himlen. Det är en av de metoder som ingenjörer använder för att överlista de markbaserade teleskopens största fiende: jordens atmosfär. Stjärnornas blinkande på himlen orsakas av turbulens i vår atmosfär. Den förvränger signalerna från rymden och leder till suddiga bilder. Det är därför ESO:s teleskop är placerade högt och torrt i öknen: en tunnare atmosfär innebär mindre störningar. Moderna teleskop använder adaptiv optik för att motverka denna turbulens och förbättra upplösningen. Det är här lasrarna kommer in. De skapar konstgjorda stjärnor 90 km upp i atmosfären genom att få natriumatomer i den övre atmosfären att lysa. Vid observationer används dessa ledstjärnor som referenspunkter, och en datorstyrd spegel deformerar sig upp till 1000 gånger per sekund för att korrigera för ...

11 november 2024: Be någon beskriva en öken och de kommer att berätta om sandiga, ockrafärgade landskap. Vanligtvis är den beskrivningen korrekt - men inte alltid, som denna veckas bild visar. Under större delen av året visar de vita antennerna i Atacama Large Millimetre/Submillimetre Array (ALMA), som drivs av ESO och dess internationella partners, i stark kontrast mot den rödaktiga bakgrunden i Atacamaöknen. Men då och då förvandlas landskapet och antennerna kamoufleras i ett vitt snöigt panorama. Atacamaöknen ligger mellan Anderna och den chilenska kustkedjan, höga bergskedjor som skyddar öknen från fuktiga vindar och gör den till en av de torraste platserna på jorden. Dessa förhållanden gör platser som ALMA:s plats idealiska för astronomiska observationer. Men även här regnar det ibland - eller till och med snöar. Under vintermånaderna juni till september kan temperaturen sjunka till -20 °C och nederbörden faller i form av snö. Men ALMA slutar inte att fungera för det. ...

4 november 2024: Redan 1989 deklarerade tidskriften Sky & Telescope "The Best Telescope Yet". Över tre decennier senare är 3,58-meters New Technology Telescope (NTT) fortfarande en aktiv medlem av ESO:s teleskopfamilj vid La Sillaobservatoriet. I denna veckas bild står NTT:s distinkta glänsande rustning vakt över det karga landskapet i den chilenska Atacamaöknen. Många av dess tekniska utvecklingar var faktiskt genombrott som senare skulle användas i ESO:s Very Large Telescope (VLT) och i ESO:s framtida Extremely Large Telescope. NTT:s främsta genombrott var dess aktiva optiksystem. Teleskopspeglar kan se perfekt släta ut för våra ögon, men förändringar i temperatur, vindtryck eller fördelningen av spegelns vikt kan deformera ytan. NTT:s spegel var annorlunda: den var monterad på en stödmekanism som korrigerade för dessa deformationer under observationerna, samtidigt som den övervakade en referensstjärna. Detta gjorde det möjligt för NTT att ta bilder som var tre gånger skarpare än ESO:s 3,6-metersteleskop vid La Silla, trots att det är ...

28 oktober 2024: Något underligt sker i NGC 1386, en spiralgalax som på 53 miljoner ljusårs avstånd i stjärnbilden Floden. Denna veckas bild kombinerar data från VLT Survey Telescope (VST) vid ESO:s Paranal Observatory i Chile, och Atacama Large Millimeter/Submillimeter Array (ALMA), som drivs av ESO och dess internationella partners. När astronomer observerade de centrala delarna av denna galax fann de att nya stjärnor bildas – om än på ett märkligt sätt. Stjärnor bildas ofta i stjärnhopar – grupper om tusentals stjärnor som föds i massiva moln av molekylär gas. Den blå ringen i mitten av galaxen NGC 1386 är fullmatad med stjärnhopar av unga stjärnor, som här har studerats med VST. En ny studie ledd av Almudena Prieto, astronom vid Instituto de Astrofísica de Canarias i Spanien, använde data från ESO:s Very Large Telescope (VLT) och NASA/ESA rymdteleskop Hubble för att titta på denna ring i detalj. Datan visar att alla dessa ...

21 oktober 2024: Jorden har en majestätisk ny besökare. Kometen C/2023 A3, även känd som Tsuchinshan-ATLAS, som sågs förra veckan ovanför ESO Supernova planetarium och besökscentrum, kommer till oss från det avlägsna Oortmolnet, en enorm ansamlingav isiga objekt som omsluter solsystemet. När koemten kom närmare solen värmdes den upp och utvecklade svansar av stoft och gas som observerades av kometobservatörer runt om i världen, som vid ESO:s högkvarter i Garching bei München, Tyskland. Kometen upptäcktes i början av 2023 vid två oberoende observatorier: Purpurbergets observatorium (Tsuchinshan) i Kina och ett teleskop vid Asteroid Terrestrial-impact Last Alert System (ATLAS) i Sydafrika. Sedan dess har den närmat sig och kom som närmast solen i september 2024. Dess ljusstyrka nådde sin topp i början av oktober, och kometen blir nu allt svagare när den ger sig ut på sin långa resa tillbaka till solsystemets yttre delar. Tsuchinshan-ATLAS är en av de ljusaste kometerna under de senaste ...

14 oktober 2024: Även om den ser fantastiskt ut i sig är denna veckas bild enbart en liten del av den 1,5 miljarder pixlar stora originalbilden av “Running Chicken Nebula”. Nebulosan i bilden formar kammen på den springande kycklingens huvud - åtminstone enligt vissa, eftersom alla verkar se olika kycklingar! Datan för denna gigantiska bild fångades med VLT Survey Telescope (VST) som tillhör det Italienska nationella institutet för astrofysik och drivs av ESO. Låt oss zooma in på GUM 39, som denna nebulosa officiellt kallas. Den återfinnes i stjärnbilden Kentauren, cirka 6500 ljusår från jorden. Kring nebulosan förgyller orangea, vita och blå stjärnor himlen likt fyrverkerier. Den rosa färgen bildas av vätgas, upplyst av den intensiva strålningen från nyfödda stjärnor. Nebulosan genomkorsas även av mörka stråk av kosmiskt stoft som blockerar ljuset från mer avlägsna objekt. Nebulosor som denna bildar nya stjärnor när de täta molnen av molekylär gas kollapsar under sin egen ...

7 oktober 2024: I denna veckas bild pekar en ensam antenn blygt mot månen. Det här är dock inte något ensamt teleskop, utan en av de 66 antenner som tillsammans utgör den imponerande Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA), som drivs av ESO och dess internationella partners. Människor har tittat på månen i alla tider, men våra ögon fångar bara ett smalt intervall av dess ljus våglängder: de synliga våglängderna. ALMA är annorlunda: den är känslig för ljus vid våglängder som är tusentals gånger längre. När ALMA första gången pekade mot månen 2008 såg vi en version av vår satellit under ett nytt ljus – bokstavligen! Radiovågorna som upptäcktes av ALMA visade inte månens grå, pulvriserade yta som vi känner till den, utan dess yttemperatur, som är högre i de områden som är vända mot solen. Sedan dess har ALMA tittat på andra, mer avlägsna månar som kretsar runt andra planeter. Kommer ALMA och ...

30 september 2024: Hur många vikunjor ser du på denna veckans bild?* Vikunjan – släkting till lamorna och alpackorna – strövar omkring i de chilenska Anderna. Den känner sig hemma här på den 5 000 meter höga Chajnantorplatån vid sin granne, Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA), ett toppmodernt teleskop där ESO är en partner. ALMA består av 66 antenner, som kan förflyttas med den gigantiska mörkgula transportören som också ses på bilden. ALMA-antennerna är placerade här av en alldeles särskild anledning: de extremt torra förhållandena på Chajnantorplatån, djupt inne i Atacamaöknen, är perfekt lämpade för att observera några av de kallaste objekten i universum. I motsats till stjärnor, som är varma, ljusa och lätta att se, är dessa kallare objekt – som de stoftmoln stjärnor bildas i – ofta svaga i synligt ljus. ALMA observerar vid våglängder av omkring en millimeter, tusentals gånger längre än vad våra ögon kan se, där kalla objekt ...

23 september 2024: Precis som solen reser sig ESO:s Extremely Large Telescope (ELT) i Cerro Armazones, Chile. Med denna veckas bild — eller snarare tidsserie — har du chansen att njuta av en spektakulär soluppgång över världens största optiska teleskop. Ser du de mörka fläckarna på solens yta? I dessa enorma områden, lätt lika stora som en planet, är temperaturen lägre än på resten av solens yta. De kan vara allt från några dagar till ett par månader. Mängden solfläckar beror på solaktiviteten, som ökar och minskar i en cykel på cirka 11 år. En topp väntas 2025. Här lyser solen upp ELT:s byggarbetsplats nästan som en skuggteater. Stålkupolen, i vilken teleskopet kommer att vara inkapslat för att skyddas från det hårda ökenklimatet, tar stadigt form. Jämför denna vy med ögonblicksbilden som togs förra året och du kommer att se hur stora framsteg som har gjorts med beklädnaden på kupolen. När arbetet är ...

16 september 2024: Känner du dig vilse när du betraktar denna veckas bild? För att utforska detta gasmoln, känt som IC2948, måste man finna en väg mellan otaliga nyfödda stjärnor som bildats i denna enorma stellära barnkammare. Och ändå är detta bara en liten del av ett mycket större objekt: “Running Chicken Nebula”. Denna nebulosa sträcker sig över ett himmelsområde som motsvarar närmare 25 fullmånar, medan området på denna veckas bild inte ens motsvarar en tredjedels fullmåne. Att fånga ett så detaljerat fält i nebulosan är möjligt tack vare en bild med 1,5 miljarder pixlar tagen med VLT Survey Telescope (VST), som drivs av ESO. Running Chicken Nebula, belägen i stjärnbilden Kentauren, är en labyrint av gas, stoft och unga stjärnor vars högintensiva strålning eroderar bort den omgivande gasen. IC2948 är det ljusaste området i nebulosan. Här hittar vi långsträckta mörka moln, formade som öppna händer som sträcker sig ut mot stjärnorna i ...

9 september 2024: This Picture of the Week shows a snippet of the Hydra I cluster, which contains hundreds of galaxies. Each has its own quirks and history — but today, we focus on the story behind the leaky galaxy NGC 3312, which is the largest spiral galaxy known in the cluster. This spiral galaxy, right at the centre of this image, looks almost smudged across the screen, spilling its contents into the cosmos around it. This is NGC 3312, falling victim to an astrophysical robbery: ram pressure stripping. This happens when a galaxy moves through a dense fluid, like the hot gas suspended between galaxies in a cluster. This hot gas drags against the colder gas on the outer shell of the galaxy, ‘pulling’ it off of the galaxy and causing it to leak into the cosmos. This cold gas is the raw material out of which stars form, meaning galaxies losing ...

2 september 2024: I denna veckas bild går månen sakta ned bakom ESO:s Very Large Telescope (VLT) i Paranal, Chile. Bilden togs den 19 augusti 2024 av astronomen och astrofotografen Yuri Beletsky under vad som ibland kallas en "supermåne", en icke-vetenskaplig term som indikerar en fullmåne som inträffar när månen är närmast jorden. På grund av sin elliptiska bana varierar månens avstånd till jorden med tiden. Den närmaste punkten är perigeum, varför astronomer skulle kalla denna händelse för en perigeumfullmåne. Vid detta tillfälle är månens diameter större än på sitt genomsnittliga avstånd – men bara med cirka 7 %, vilket inte är mycket alls. Så, hur tar man sådana här bilder, där månen ser så stor ut att den krymper mycket stora byggnader bredvid den? Först och främst, se till att ta med ett stort teleobjektiv med imponerande zoom. För en bild av detta slag måste du också placera dig flera kilometer från ...

26 augusti 2024: I nästan 50 år har ESO:s 3,6-metersteleskop rest sig stolt vid La Sillaobservatoriet, 2 400 meter över havet. La Silla, i utkanten av Atacamaöknen i Chile, är den första platsen där ESO började bygga teleskop redan på 1960-talet. 3,6-metersteleskopet, som huserar i den stora kupolen till vänster i denna veckas bild, började observera 1976 och har undersökt natthimlen sedan dess. Under dessa år har det bevittnat tusentals spektakulära solnedgångar, som den i bilden ovan. 1999 genomgick teleskopet en fullständig renovering för att säkerställa att kunde fortsätta sin banbrytande forskning, med ytterligare uppgraderingar under 2000-talet. Underskatta inte denna gamla maskin, som i dag är utrustat med världens mest framgångsrika sökinstrument för lätta exoplaneter! Genom åren har teleskopet använts tillsammans med en rad olika instrument, men bara ett av dem finns kvar i dag: High Accuracy Radial Velocity Planet Searcher (HARPS), som har varit i bruk sedan 2003. HARPS är – naturligtvis ...

19 augusti 2024: De röda molnen i denna veckas bild är täta områden med gas i stjärnbildningsregionen RCW 106 där nya stjärnor föds. Men bara 1% av denna gas kommer att utvecklas så långt att de bildar stjärnor, och astronomerna vet inte varför denna andel är så låg. Vi vet att stjärnbildning sker när enorma moln av kall gas klumpar ihop sig och så småningom kollapsar till nyfödda stjärnor, vilket sker vid en kritisk gasdensitet. Frågan är om sådana regioner producerar ännu fler stjärnor vid ännu högre tätheter, och om detta i så fall kan vara en förklaring till 1%-mysteriet. Nya resultat från Atacama Pathfinder Experiment (APEX) som godkänts för publicering i Astronomy & Astrophysics (länk tillgänglig från 20 augusti) tyder på att så inte är fallet: tätare regioner är inte mer effektiva när det gäller att bilda stjärnor. Detta kan kanske förklaras av att de tätare molnen fragmenteras till kärnor och trådformade ...

12 augusti 2024: Centralt i denna veckas bild ses de tre BlackGEM-teleskopen vid ESO:s La Sillaobservatorium. BlackGEM söker efter de mest intensiva fenomenen i universum: gravitationsvågornas ursprung. Olika mekanismer kan producera dessa krusningar i rumtiden. Till exempel kan två neutronstjärnor - de kollapsade kärnorna av massiva stjärnor - röra sig i våldsamma spiraler, snurra kring varandra tusentals gånger per sekund och när de slås samman avge kraftfulla signaler. I kaoset berikas universum med metaller och intensiva magnetfält ger upphov till enorma intensiva men kortvariga utbrott av gammastrålar. På jorden kan gravitationsvågsdetektorerna LIGO och Virgo bara ungefärligen uppskatta var på himlen dessa vågor har sitt ursprung. Efter detektionen genomsöker de otroligt känsliga BlackGEM-teleskopen snabbt målområdet på himlen för att identifiera den optiska ljuskälla som bildas vid dessa händelser. På så sätt kan astronomer fastställa gravitationsvågskällornas position och studera dem mer i detalj med större teleskop. Det finns fortfarande mycket att lära om dessa fenomen. ...

5 augusti 2024: Denna veckans bild visar en filosoferande bergscaracara som betraktar sig själv vid ALMA-teleskopets (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) antenner på Chajnantorplatån i Chile. Vad funderar han på, tro? Kanske spanar han in de 66 radioantennerna som ALMA använder för att undersöka kalla moln av gas och stoft i kosmos, eller kanske funderar han på de galaxer som föds längst bort i det observerbara universum. Kanske tänker han på stjärnorna som ALMA ser bildas och de fantastiska fenomen som inträffar när de slutligen dör. Kanske tänker han på hur dessa döda stjärnor har skapat alla de grundämnen som utgör hans kropp – från kalciumet i den glänsande näbben till det kolhaltiga keratinet i hans fjädrar, samma ingredienser som i vårt skelett och vårt hår – och kanske vet han därför att vi alla är stjärnstoft. Eller så tänker han kanske bara på maskar.

29 juli 2024: Denna veckas bild tar dig hela vägen till ESO:s Paranalobservatorium i den chilenska Atacamaöknen för att njuta av en spektakulär solnedgång Very Large Telescope (VLT). Men solnedgången är inte det enda underverk som Atacamas klara himmel visar. Ser du det blåaktiga skenet diagonalt över himlen? Zodiakalskenet – även kallat "falsk gryning" när det ses före soluppgången – är ett svagt, diffust band av ljus på natthimlen som sträcker sig upp från horisonten. Den följer ekliptikans utsträckning – det plan som jorden rör sig i runt solen. Detta plan är rikt på mikroskopisk små stoftpartiklar som sprider solljuset och skapar zodiakalskenet. De andra planeterna i solsystemet kretsar runt solen i ungefär samma plan och kan därför ofta ses i zodiakalskenet. I denna bild ses den ljusstarka Venus och strax ovanför till höger om den planeten Mars. Om du aldrig har sett zodiakalskenet själv är du inte ensam: det är så svagt ...

22 juli 2024: Visste du att ESO:s Extremely Large Telescope (ELT) kommer att ha en primärspegel som väger 200 ton, ungefär lika mycket som de största blåvalarna? Denna kolossala spegel (M1) kommer att vila på den fackverksstruktur som nu konstrueras och som ses i denna veckas bild, tagen med en drönare i juli 2024. M1 kommer att vara den största segmenterade spegeln som någonsin byggts för ett teleskop. Den kommer att behöva röra sig konstant och exakt under observationerna samtidigt som den behåller sin optiska form, och måste därför vila i en cell som är både lätt och robust. Detta kommer att bli möjligt tack vare den tron, M1-cellen, som ses här. Spegelcellen kommer att bära upp 798 hexagonala segment som tillsammans fungerar som en enda stor 39-meters spegel. Dessa förblir upplinjerade när teleskopet rör sig, trots varierande belastning, vindförhållanden, vibrationer och temperatursvängningar. Det tyska företaget SCHOTT har gjutit och levererat alla spegelämnen, ...