Pressmeddelande

Inuti den brinnande ugnen

Kartläggningsteleskopet VST fångar galaxerna i Fornaxhopen

13 april 2016

Denna nya bild från kartläggningsteleskopet VST (VLT Survey Telescope) vid ESO:s Paranalobservatorium i Chile fångar en spektakulär koncentration av galaxer som kallas Fornaxhopen. Hopen, som ligger i den sydliga stjärnbilden Ugnen, är en brokig samling av galaxer med olika former och storlekar, av vilka några gömmer hemligheter.

Galaxer tycks vara sällskapliga djur och de tycker om att samlas i stora grupper, så kallade hopar. I själva verket är det gravitationen som håller ihop galaxerna i hopen som en enda enhet, med gravitationskraften som en följd av den stora mängden av mörk materia utöver galaxerna som vi kan se. Galaxhopar kan innehålla allt från hundra till tusen galaxer och kan sträcka sig mellan 5 och 30 miljoner ljusår tvärsöver.

Galaxhopar har inga väldefinierade former så det är svårt att avgöra exakt var de börjar och slutar. Dock har astronomer uppskattat att mitten av Fornaxhopen befinner sig cirka 65 miljoner ljusår bort från jorden. Vad man mer exakt känner till är att den innehåller uppemot sextio stora galaxer, och ungefär lika många mindre dvärggalaxer. Galaxhopar som denna är vanliga i universum och visar upp tyngdkraftens förmåga att trots stora avstånd dra samman enskilda, i sig själva massiva, galaxer i samma område i rymden.

I mitten av denna hop – den mellersta av de tre ljusa, luddiga fläckarna i vänstra delen av bilden – ligger en så kallad cD-galax eller kannibalgalax. Galaxer som denna, med namnet NGC 1399, påminner om elliptiska galaxer men är större och har stora, ljussvaga, utsträcka höljen [1]. Detta är på grund av att de växer genom att äta upp mindre galaxer som dras in av gravitationskraften mot galaxhopens mitt [2].

Om man tittar tillräckligt noga finns det till och med belägg för att denna process pågår nu framför våra ögon. Astronomer ledda av Enrichetta Iodice vid INAF:s Osservatorio di Capodimonte i Neapel, Italien [3], har nyligen använt data från ESO:s VST för att avslöja en väldigt ljussvag brygga av ljus mellan NGC 1399 och den mindre galaxen NGC 1387 på dess högra sida. Denna brygga, som är något som man aldrig sett förut (och som lyser alltför svagt för att vara synlig i denna bild), är något blåare än någon av galaxerna, vilket tyder på att den består av stjärnor som bildas från gasen som dras bort från NGC 1387 av gravitationskraften från NGC 1399. Trots att det generellt finns bara ringa bevis för att Fornaxhopens galaxer växelverkar med varandra så verkar det åtminstone som att NGC 1399 fortfarande äter av sina grannar.

Nere till höger i bilden finns den stora galaxen NGC 1365. Den är ett slående exempel av en stavgalax, med den framstående staven som passerar genom den centrala kärnan i galaxen, och spiralarmarna som växer fram från stavens ändar. Som med andra galaxer i hopar så kan man lära sig mer om NGC 1365 än vid första anblick. Den är klassificerad som en Seyfertgalax, med en ljusstark aktiv galaxkärna som också innehåller ett supermassivt hål i sitt centrum.

Denna spektakulära bild togs av kartläggningsteleskopet VST (VLT Survey Telescope) vid ESO:s Paranalobservatorium i Chile. Med sina 2,6 meter i diameter så är VST inte något stort teleskop med dagens mått, men det har konstruerats för att genomföra storskaliga kartläggningar av himlen. Vad som skiljer den från andra teleskop är dess enorma synfält, dess förmåga att korrigera för atmosfären, och 256-megapixelkamera OmegaCAM som är speciellt utvecklad för att kartlägga himlen. Med denna kamera kan VST snabbt skapa djupa bilder av stora områden på himlen, medan världens allra största teleskop – som ESO:s Very Large Telescope (VLT) – får utforska detaljerna hos individuella objekt.

Noter

[1] Bilden täcker bara de centrala områdena i Fornaxhopen; den sträcker sig över ett ännu större område på himlen.

[2] Den centrala galaxen är oftast den ljusaste galaxen i en hop, men i det här fallet befinner sig den ljusaste galaxen, NGC 1316, i utkanten av hopen, strax utanför området som fångats i denna bild. Även känd som Fornax A, är NGC 1316 en av de mest kraftfulla källorna av radiovågor på himlen. Radiovågorna, som man kan se med de särskilda teleskop som är känsliga för denna typ av strålning, kommer från två enorma lober som sträcker sig ut i rymden på var sin sida av den synliga galaxen. Energin som driver radiostrålningen kommer från ett supermassivt svart hål som gömmer sig i mitten av galaxen och sänder ut två motsatta strålar av högenergetiska partiklar. Strålarna producerar radiovågorna när de plöjer in i den förtunnade gasen som befinner sig i utrymmet mellan galaxerna i hopen.

[3] Artikeln “The Fornax Deep Survey with VST. I. The extended and diffuse stellar halo of NGC1399 out to 192 kpc” av E. Iodice, M. Capaccioli , A. Grado , L. Limatola, M. Spavone, N.R. Napolitano, M. Paolillo, R. F. Peletier, M. Cantiello, T. Lisker, C. Wittmann, A. Venhola, M. Hilker , R. D’Abrusco, V. Pota, och P. Schipani har publicerats i tidsskriften Astrophysical Journal.

Mer information

ESO, Europeiska sydobservatoriet, är Europas främsta samarbetsorgan för astronomisk forskning och världens mest produktiva astronomiska observatorium. Det stöds av 16 länder: Belgien, Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Polen, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Österrike. ESO:s ambitiösa verksamhet rör design, konstruktion och drift av avancerade markbaserade forskningsanläggningar som gör det möjligt för astronomer att göra banbrytande vetenskapliga upptäckter. ESO spelar dessutom en ledande roll i att främja och organisera samarbeten inom astronomisk forskning. ESO driver tre unika observationsplatser i Chile: La Silla, Paranal och Chajnantor. Vid Paranal finns Very Large Telescope, världens mest avancerade observatorium för synligt ljus, och två kartläggningsteleskop. VISTA arbetar i infrarött ljus och är världens största kartläggningsteleskop och VST (VLT Survey Telescope) är det största teleskopet som konstruerats enbart för att kartlägga himlavalvet i synligt ljus. ESO är en huvudpartner i ALMA, världens hittills största astronomiska projekt. Och på Cerro Armazones, nära Paranal, bygger ESO det europeiska extremt stora 39-metersteleskopet för synligt och infrarött ljus, E-ELT. Det kommer att bli ”världens största öga mot himlen”.

Länkar

• Forskningsartikeln

• Bilder på VST

• Pressmeddelanden med VST

Kontakter

Richard Hook
ESO Public Information Officer
Garching bei München, Germany
Tel: +49 89 3200 6655
Mobil: +49 151 1537 3591
E-post: rhook@eso.org

Johan Warell (Presskontakt för Sverige)
ESO:s nätverk för vetenskaplig kommunikation
Skurup, Sverige
Tel: +46-706-494731
E-post: eson-sweden@eso.org

Connect with ESO on social media

Detta är den översatta versionen av ESO:s pressmeddelande eso1612 som har tagits fram inom ESON, ett nätverk av medarbetare i ESO:s medlemsländer. ESON-representanterna fungerar som lokala kontaktpersoner för media i samband med ESO:s pressmeddelanden och andra händelser. ESON:s kontaktperson i Sverige är Johan Warell.