Pressmeddelande

Vintergatans prydliga galaxgranne

27 januari 2016

Många galaxer är proppfulla med stoft och damm. I andra galaxers stjärnfyllda virvlar varvas gas med ogenomskinliga stråk av kosmiskt sot. Men galaxen i den här bilden, tagen med kameran OmegaCAM på ESO:s kartläggningsteleskop VST, är annorlunda. Denna lilla galax, med namnet IC 1613, håller verkligen rent hus. Inuti IC 1613 finns mycket lite kosmiskt damm, vilket gör att astronomer kan undersöka dess innehåll på klarast möjliga sätt. Och det handlar inte bara om utseende: galaxens renlighet är viktig för att vi ska förstå universum omkring oss.

IC 1613 är en dvärggalax i stjärnbilden Valfisken. Denna bild tagen med VST [1] visar i detalj galaxens okonventionella skönhet med bara spridda stjärnor och ljusa, skära gasmoln.

År 1906 upptäckte den tyske astronomen Max Wolf den svaga glöden från IC 1613. Hans landsman Walter Baade använde sedan 1928 det mer kraftfulla 2,5-metersteleskopet vid Mount Wilsonobservatoriet i Kalifornien och lyckades urskilja galaxens individuella stjärnor. Tack vare dessa observationer kunde astronomer räkna ut att galaxen måste ligga ganska nära Vintergatan. Det är bara i de galaxer som ligger allra närmast oss som det är möjligt att upplösa stjärnor som enskilda ljusprickar.

Astronomer har sedan dess bekräftat att IC 1613 verkligen är en medlem av den Lokala gruppen, en samling av mer än 50 galaxer som inkluderar vår hemgalax, Vintergatan. IC 1613 själv ligger drygt 2,3 miljoner år bort från oss. Den är relativt välstuderad på grund av dess närhet. Astronomer har upptäckt att den är en oregelbunden dvärg som saknar många av de egenskaper som man hittar i andra mindre galaxer, till exempel har den ingen tydlig skiva av stjärnor.

IC 1613 kompenserar för sin formlöshet med en annan form av ordning och reda. Vi känner till avståndet till IC 1613 med en anmärkningsvärd hög precision, delvis tack vare ovanligt låga halter av damm både inuti galaxen och längs med siktlinjen från Vintergatan – vilket gör det möjligt att genomföra mer ostörda observationer än som annars hade varit möjligt [2].

Den andra anledningen till att vi så noga känner till avståndet till IC 1613 är att galaxen är värd till ett antal anmärkningsvärda stjärnor som tillhör två typer: cepheider och RR Lyrae-stjärnor [3]. Båda dessa typer av stjärnor pulserar rytmiskt, och växer karaktäristikt större och ljusare med jämna mellanum (eso1311).

Som vi vet från vårt vardagliga liv på jorden, så ser lysande föremål som glödlampor eller ljuslågor svagare ut ju längre bort ifrån oss de är. Astronomer kan använda detta enkla förhållande för att klura ut precis hur långt bort himlakroppar är från oss i universum – så länge de vet hur ljusa de verkligen är, det vill säga deras inneboende eller reella ljusstyrka.

Cepheider och RR-Lyraestjärnor har den speciella egenskapen att den tid det tar mellan perioderna av varierande starkare och svagare ljusstyrka är kopplad till deras inneboende ljusstyrka. Så genom att mäta hur snabbt ljusstyrkan varierar kan astronomer mäta hur ljusstarka de egentligen är. De kan sedan jämföra dessa värden mot deras uppmätta ljusstyrka och räkna ut hur långt bort de måste vara för att vara så ljussvaga som de ser ut att vara från håll.

Stjärnor vars inneboende ljusstyrka är känd kan fungera som så kallade standardljus, på ungefär samma sätt som ett stearinljus med en viss ljusstyrka skulle kunna fungera som ett bra mått på avståndsintervaller om man tar hänsyn till hur starkt lågan lyser.

Med hjälp av standardljus – som till exempel föränderliga stjärnor inuti IC 1613 och de mer ovanliga Typ Ia-supernovorna, som är synliga över långt större kosmiska avstånd – har astronomer pusslat ihop en kosmisk avståndsstege som når allt längre ut i rymden.

För flera decennier sedan hjälpte IC 1613 till när astronomer listade ut hur variabla stjärnor kunde användas för att kartlägga universums vidder. Inte illa för en liten, formlös galax.

Noter

[1] OmegaCAM är en kamera bestående av 32 ccd:er med totalt 256 miljoner pixlar. Den sitter på  2,6-metersteleskopet VST (VLT Survey Telescope) vid Paranalobservatoriet i Chile. Klicka här för att se fler bilder som tagits med OmegaCAM.

[2] Kosmiskt stoft består av atomer och föreningar av olika tyngre grundämnen, såsom kol och järn, samt större molekyler. Dammet blockerar inte bara ljus, vilket gör att föremål som är höljda i damm blir svårare att se. Det sprider också blått ljus mer effektivt än andra färger. Därför får kosmiskt stoft objekt att se rödare ut än de verkligen är. Astronomer kan räkna bort denna rödfärgning när de studerar objekt. Men det är ändå lättare att observera ett objekt ju mindre rödfärgning som den drabbas av.

[3] Utöver de två Magellanska molnen är IC 1613 den enda oregelbundna dvärggalaxen i den Lokala gruppen där man upptäckt RR-Lyraestjärnor.

Mer information

ESO, Europeiska sydobservatoriet, är Europas främsta samarbetsorgan för astronomisk forskning och världens mest produktiva astronomiska observatorium. Det stöds av 16 länder: Belgien, Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Polen, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Österrike. ESO:s ambitiösa verksamhet rör design, konstruktion och drift av avancerade markbaserade forskningsanläggningar som gör det möjligt för astronomer att göra banbrytande vetenskapliga upptäckter. ESO spelar dessutom en ledande roll i att främja och organisera samarbeten inom astronomisk forskning. ESO driver tre unika observationsplatser i Chile: La Silla, Paranal och Chajnantor. Vid Paranal finns Very Large Telescope, världens mest avancerade observatorium för synligt ljus, och två kartläggningsteleskop. VISTA arbetar i infrarött ljus och är världens största kartläggningsteleskop och VST (VLT Survey Telescope) är det största teleskopet som konstruerats enbart för att kartlägga himlavalvet i synligt ljus. ESO är en huvudpartner i ALMA, världens hittills största astronomiska projekt. Och på Cerro Armazones, nära Paranal, bygger ESO det europeiska extremt stora 39-metersteleskopet för synligt och infrarött ljus, E-ELT. Det kommer att bli ”världens största öga mot himlen”.

Länkar

• Bilder tagna med VST

• Bilder på VST

Kontakter

Richard Hook
ESO Public Information Officer
Garching bei München, Germany
Tel: +49 89 3200 6655
Mobil: +49 151 1537 3591
E-post: rhook@eso.org

Johan Warell (Presskontakt för Sverige)
ESO:s nätverk för vetenskaplig kommunikation
Skurup, Sverige
Tel: +46-706-494731
E-post: eson-sweden@eso.org

Connect with ESO on social media

Detta är den översatta versionen av ESO:s pressmeddelande eso1603 som har tagits fram inom ESON, ett nätverk av medarbetare i ESO:s medlemsländer. ESON-representanterna fungerar som lokala kontaktpersoner för media i samband med ESO:s pressmeddelanden och andra händelser. ESON:s kontaktperson i Sverige är Johan Warell.