Pressmeddelande

Syskonstjärnors liv och död

23 juli 2014

I den här slående nya bilden från ESO’s La Silla-observatorium i Chile kurar unga stjärnor ihop sig mot en bakgrund av moln med glödande gas och ränder av stoft. Stjärnhopen, känd som NGC 3293, var för tio miljoner år sedan bara ett moln av gas och stoft, men allt eftersom stjärnor började bildas så formades den ljusa grupp av stjärnor som vi ser här. Stjärnhopar som denna är himmelska laboratorier som gör det möjligt för astronomer att lära sig mer om hur stjärnor utvecklas.

Den här vackra stjärnhopen NGC 3293 återfinns i stjärnbilden Kölen (på latin Carina), 8000 ljusår från jorden. Hopen upptäcktes för första gången år 1751 av den franske astronomen Niclas-Louis de Lacaille under hans vistelse i Sydafrika och han fann hopen med hjälp av ett litet teleskop med en öppning på bara 12 millimeter. Det är en av de ljusaste stjärnhoparna i södra himlavalvet och kan enkelt ses med blotta ögon under en mörk klar natt.

Stjärnhopar som NGC 3293 innehåller stjärnor som alla bildades samtidigt, på samma avstånd till jorden och från samma moln av gas och stoft, vilket ger dem samma kemiska uppsättning. Därför är stjärnhopar som dessa utmärkta objekt för att testa teorier om stjärnors utveckling.

De flesta av stjärnorna som man kan se är väldigt unga; stjärnhopen själv är mindre än 10 miljoner år gammal. I astronomiska mått är de bara unga spädbarn om man jämför med solen, som är 4,6 miljarder år gammal och fortfarande bara medelålders. Ett överflöd av dessa ljusstarka, blåa och unga stjärnor är vanliga i öppna stjärnhopar som NGC 3293 och, till exempel, i den mer välkända Kappa Crucis-hopen, annars mer känd som Juvellådan eller NGC 4755.

Dessa öppna stjärnhopar bildades ur varsitt gigantiskt moln av molekylär gas och deras stjärnor binds tillsammans av deras gemensamma gravitationskraften. Men de här krafterna är inte tillräckligt starka för att hopen ska överleva i längden. Allt eftersom stjärnhopens egna reserver av gas och stoft förskingras utsätts stjärnorna för närkontakt med andra stjärnhopar och med moln av gas. I motsats till deras större kusiner, klothoparna, som kan överleva i flera miljarder år och håller kvar långt fler stjärnor, lever öppna stjärnhopar bara i några hundra miljoner år.

Dessa öppna stjärnhopar bildades ur varsitt gigantiskt moln av molekylär gas och deras stjärnor binds tillsammans av deras gemensamma gravitationskraften. Men de här krafterna är inte tillräckligt starka för att hopen ska överleva i längden. Allt eftersom stjärnhopens egna reserver av gas och stoft förskingras utsätts stjärnorna för närkontakt med andra stjärnhopar och med moln av gas. I motsats till deras större kusiner, klothoparna, som kan överleva i flera miljarder år och håller kvar långt fler stjärnor, lever öppna stjärnhopar bara i några hundra miljoner år.

Ta den ljusstarka, orangea stjärnan i nedre högra hörnet av stjärnhopen som ett exempel. Denna stora stjärna, en röd jätte, bildades som en av de största och ljusstarkaste av sin kull, men ljusstarka stjärnor brinner ut snabbt. Allt eftersom stjärnan förbrukar sitt bränsle i kärnan så förändras dess interna dynamik. Den börjar svälla och svalna, och omvandlas till den röda jätte som vi nu observerar. Röda jättar närmar sig slutet av sin livscykel – medan småsyskonen till denna röda jätte ännu inte har nått fram till den så kallade huvudserien – den långa stabila fasen  av en stjärnas liv som solen just nu befinner sig i. Vi ser dessa stjärnor i sina bästa år som varma, ljusstarka och vita mot den röda och dammiga bakgrunden.

Den här bilden togs av kameran  Wide Field Imager (WFI) på MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop vid ESO’s La Silla-observatorium i norra Chile.

Mer information

ESO, Europeiska sydobservatoriet, är Europas främsta samarbetsorgan för astronomisk forskning och världens mest produktiva astronomiska observatorium. Det stöds av 15 länder: Belgien, Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Österrike. ESO:s ambitiösa verksamhet rör design, konstruktion och drift av avancerade markbaserade forskningsanläggningar som gör det möjligt för astronomer att göra banbrytande vetenskapliga upptäckter. ESO spelar dessutom en ledande roll i att främja och organisera samarbeten inom astronomisk forskning. ESO driver tre unika observationsplatser i Chile: La Silla, Paranal och Chajnantor. Vid Paranal finns Very Large Telescope, världens mest avancerade observatorium för synligt ljus, och två kartläggningsteleskop: VISTA, som observerar infrarött ljus och är världens största kartläggningsteleskop, samt VST, det största teleskopet som konstruerats för att kartlägga himlavalvet i synligt ljus. ESO bidrar dessutom till ALMA, ett revolutionerande astronomiskt teleskop och världens hittills största astronomiska projekt. ESO planerar för närvarande bygget av det europeiska extremt stora 39-metersteleskopet för synligt och infrarött ljus, E-ELT. Det kommer att bli ”världens största öga mot himlen”.

Länkar

 

• Bilder på MPG/ESO:s 2,2-meter teleskopet
• Andra bilder som tagits med MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop
• Bilder på La Silla

 

Kontakter

Richard Hook
ESO education and Public Outreach Department
Garching bei München, Germany
Tel: +49 89 3200 6655
E-post: rhook@eso.org

Johan Warell (Presskontakt för Sverige)
ESO:s nätverk för vetenskaplig kommunikation
Skurup, Sverige
Tel: +46-706-494731
E-post: eson-sweden@eso.org

Connect with ESO on social media

Detta är den översatta versionen av ESO:s pressmeddelande eso1422 som har tagits fram inom ESON, ett nätverk av medarbetare i ESO:s medlemsländer. ESON-representanterna fungerar som lokala kontaktpersoner för media i samband med ESO:s pressmeddelanden och andra händelser. ESON:s kontaktperson i Sverige är Johan Warell.