Stjärnmakare

Kraftfulla laserstrålar lämnar kupolen till ett av de fyra huvudteleskopen i ESO:s Very Large Telescope (VLT) vid Paranalobservatoriet i Chile. Lasrarna belyser ett skikt i atmosfären på 80 km höjd som är mycket rikt på natriumatomer och exciterar då atomerna så att de utsänder ljus. På så sätt skapas artificiella stjärnor på himlen. Men varför gör man detta?

Jordens atmosfär bryter och sprider det inkommande ljuset från kosmiska objekt vilket försämrar bildskärpan. Samma fenomen gör att stjärnorna på natthimlen ser ut att blinka.

För att korrigera för denna effekt har astronomer utvecklat så kallad adaptiv optik, en teknik där en flexibel spegel deformeras flera hundra gånger per sekund för att motverka den atmosfäriska turbulensen. Men för att kunna beräkna hur korrektionerna på spegeln ska se ut behöver den adaptiva optiken tillgång referensstjärnor nära det objekt som ska observeras. Stjärnor som är idealiska för ändamålet finns dock inte alltid till hands, varför astronomerna använder artificiella stjärnor som är optimalt placerade på himlen och tillgängliga närhelst de behövs.

Det kan vara intressant att veta att natriumet i den övre atmosfären kommer från meteoroider som har hettats upp och förångats. På ett sätt använder vi oss alltså av stjärnstoff för att observera universum!