Veckans bild 2019

12 augusti 2019: Tack vare den klara och mörka himlen på ESO:s La Sillaobservatorium är det inte ovanligt att besökande fotografer tar bedövande vackra bilder av Vintergatan. Trots det är vyer som denna ovanliga. Detta var något som ESO:s fotoambassadör Petr Horálek erfor när han förevigade La Sillaobservatoriets huvudbyggnad, som inrymmer bland annat hotellet och restaurangen. Petr tog 52 bilder för att kunna färdigställa denna bildkomposit, samtidigt som han arrangerade både möbleringen och sig själv. Han arbetade hela natten långt inpå småtimmarna med bara det svaga ljuset från korridoren som ljuskälla. Men då de sista bilderna skulle tas anlände kökspersonalen, som tände en mängd lampor och ruinerade bildkompositionen. Petr var tvungen att återvända nästa morgon för att ta de avslutande scenerna. Sådan hängivenhet och uthållning är värdefulla egenskaper för en astrofotograf. Vad som verkar vara ett ögonblick av lugn och ro på terrassen är alltså i själva verket resultatet av många timmars arbete ...

5 augusti 2019: Teleskopet som ses i denna iögonenfallande bild är VISTA, Visible and Infrared Survey Telescope for Astronomy. Teleskopet är beläget på ESO:s Paranalobservatorium i Chile, där altituden och den torra luften borgar för molnfria himlar och utsökta observationsförhållanden. Fenomen av olika slag i universum ger upphov till mängder av elektromagnetisk strålning, varav endast en bråkdel är synliga för blotta ögat. VISTA observerar universum i infrarött ljus, samma strålning som vi känner som värme. En tre ton tung kamera monterad inne i teleskopet känner av de extremt små skillnaderna i värmestrålning från objekten i universum och producerar häpnadsväckande bilder och spännande vetenskapliga resultat. Ett annat teleskop som åtnjuter samma spektakulära natthimmel är ESO:s Very Large Telescope (VLT), som kan ses på bergstoppen i bakgrunden. Över dessa imponerande och tekniskt nydanande anläggningar höjer sig Vintergatans majestätiska båge. BIlden togs av ESO:s fotoambassadör Petr Horálek.

29 juli 2019: Detta spektakulära porträtt av galaxen Centaurus A fångades med det nyaste ESO-observatoriet, SPECULOOS (Search for habitable Planets EClipsing ULtra-cOOl Stars), som är beläget vid Paranalobservatoriet i Chile. Detta högteknologiska observatorium består av fyra 1-metersteleskop namngivna efter Jupiters Galileiska månar. SPECULOOS-teleskopen är grannar till ESO:s största teleskop, Very Large Array (VLT) och VISTA. Deras uppdrag är att utforska tio gånger fler röda dvärgar än TRAPPIST-teleskopet vid ESO:s La Sillaobservatorium klarar av. Rent statistiskt borde SPECULOOS hitta minst tolv solsystem av samma storlek som det berömda TRAPPIST 1-systemet. Galaxen Centaurus A (NGC 5128) i stjärnbilden Kentauren är ett av de ljusaste djuprymdsobjekten på den södra stjärnhimlen. Den upptäcktes 1826 från Paramataobservatoriet av den skotske astronomen James Dunlop. NGC 5128 är den närmaste aktiva galaxkärnan (AGN, Active Galactic Nucleus) på 11 miljoner ljusårs avstånd. Astronomerna tror att dess underliga utseende beror på att en elliptisk galax en gång kolliderade med en mindre spiralgalax. ...

22 juli 2019: Denna futuristiska byggnad är hotellet vid ESO:s Paranalobservatorium, ett andra hem för de många professionella astronomer och ingenjörer som arbetar på observatoriet. Över deras temporära hem i Atacamaöknen sträcker sig Vintergatan – människans hem i universum. Hotellet, designat av den tyska arkitektbyrån Auer+Weber, är perfekt integrerat i det karga ökenlandskapet för att störa observationerna så lite som möjligt. Den sandfärgade byggnaden och arkitekturen går hand i hand med det Marslika landskapet utanför. Hotellet utgjorde ett perfekt gömställe för skurken i Bondfilmen Quantum of Solace där det – virtuellt förstås – exploderade i en av filmscenerna. På Paranalobservatoriet ligger ESO:s Very Large Telescope (VLT) och dess fyra Auxiliary Telescopes som samverkar i form av Very Large Telescope Interferometer (VLTI).

15 juli 2019: Detta är SS 443, en mikrokvasar som upptäcktes för fyrtio år sedan och som är belägen på 18 000 ljusårs avstånd i stjärnbilden Örnen. Denna bild, erhållen med Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA), är den första som har tagits av objektet i submillimetervåglängder. Den är speciell då den visar två jetstrålar som kastas ut från objektets centrum, där en het, roterande skiva av material går i omloppsbana kring ett svart hål. Dess relativa närhet gör SS 433 till ett osedvanligt viktigt objekt för att undersöka mikrokvasarernas egenskaper. Det korkskruvsmönster som skapas av jetstrålarna orsakas av ett fenomen som kallas precession. När strålarna rör sig utåt genom rymden roterar de samtidigt kring en axel på ett sätt som kan liknas vid rörelsen hos ett gyroskop som saktar ner, där rotationsaxelns riktning ständigt förändras. Skalan hos denna kosmiska korkskruv är enorm, omkring 5 000 gånger större än solsystemet. Utseendet hos SS 433:s ...

8 juli 2019: Detta rödfärgade gasmoln har beteckningen Abell 24 och är beläget i stjärnbilden Lilla hunden. Vi ser en planetarisk nebulosa – ett moln av gas utkastat av en döende stjärna. Trots sitt namn har planetariska nebulosor alltså inget med planeter att göra. Termen användes första gången av den engelske astronomen William Herschel, upptäckaren av Uranus, som tyckte att de liknade avlägsna planeter när han betraktade dem i sitt teleskop.En sollik stjärna omvandlar väte till helium i sin kärna under större delen av sitt liv. Mot slutet tar bränslet slut och stjärnan blir instabil, gravitationen tar överhanden och försöker få stjärnan att kollapsa. Temperaturen i stjärnans inre stiger då dramatiskt vilket gör att dess yttre lager expanderar och kyls av – stjärnan omvandlas till en röd jätte. När solen når detta stadium om 5 miljarder år kommer den att svälla upp till 250 gånger sin forna diameter och svälja de inre planeterna ...

1 juli 2019: För nästan exakt 100 år sedan inträffade en fantastisk total solförmörkelse. Men en totalitet som varade mästan 7 minuter var detta den längsta som hade inträffat på 500 år. Förmörkelsen användes också av astronomer för att testa den då nya relativitetsteorin – med ett positivt och omvälvande resultat.Einstein publicerade den allmänna relativitetsteorin 1915 och den totala solförmörkelsen fyra år senare bjöd på optimala förhållanden för att testa den experimentellt. Kunde solens enorma gravitation avböja ljuset från bakomliggane stjärnor, som teorin förutsade? Under förmörkelsen blockerade månens skiva solljuset och gjorde stjärnor nära solen synliga på dagtid. Genom att mäta stjärnornas positioner och jämföra dem med deras positioner nattetid, då solen inte är i närheten, skulle man kanske kunna avgöra om gravitationen kunde påverka ljusstrålarna.Tre astronomer, Arthur Eddington, Frank Watson Dyson och Andrew Crommelin, spelade en central roll i experimentet. Eddingon och Crommelin reste till två platser där förmörkelsen skulle vara total ...

24 juni 2019: ESO:s observatorier på bergstopparna i Chile – La Silla, Paranal och Chanjnatorplatån – inhyser en mängd teleskop byggda och drivna av organisationens 16 medlemsstater. Med tiden tar modernare och mer avancerade teleskop över efter de äldre. Ett av teleskopen i den äldre generationen är Swedish-ESO Submillimetre Telescope (SEST).När SEST installerades på La Silla 1987 var det ett banbrytande teleskop. Det var det enda stora radioteleskopet på södra stjärnhimlen som kunde studera objekt i det avlägsna universum, och det spelade därför en unik roll inom submillimeterastronomin. Dess 15 meter stora radioantenn användes för att observera de mest extrema fenomenen i universum.Slutligen togs dess roll över av mer avancerade teleskop som Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) och Atacama Pathfinder Experiment (APEX), båda belägna på Chajnantorplatån. Deras observationer var bättre och SEST stängdes ned 2003.Berättelsen om SEST är dock inte helt avslutad. Observationer bedrivs visserligen inte längre, med teleskopets högreflekterande antenn står stolt ...

17 juni 2019: Denna veckas bild visar några av de antenner som ingår i Atacama Large Millimeter/Submillimeter Array (ALMA) under observationer av Vintergatans centrum. Här ser vi bara en mycket liten del av ALMA, vars 66 antenner kan placeras upp till 16 km från varandra!Några av de objekt som ses på bilden är stjärnbilden Södra korset (Crux) strax ovanför och till höger om den närmaste antennen, och den rosaskimrande Carinanebulosan ännu en liten bit höger därom. De gröna lamporna på teleskopen skapar en overklig glöd över det Chilenska ökenlandskapet.Astronomerna använder ALMA för att studera gigantiska molekylmoln där stjärnbildning sker, liksom galaxer som bildas nära gränsen till det observerbara universum. Bilden togs av Petr Horálek, en av ESO:s fotoambassadörer.

10 juni 2019: Detta ogästvänliga och fåriga landskap ser ut att vara hämtat från Mars, men det är beläget på mycket närmare håll. Terrängområdet finns i norra Chiles Atacamaöken där många av ESO:s världsledande teleskop och observatorier är belägna.De Marslika förhållandena i denna del av öknen är väl kända och området har också använts som en "Marsanalog". Forskare besöker denna del av öknen för att utforska markens sammansättning och mikrostruktur, väderförhållanden, likheter mellan geologin och ytformationerna på de båda kropparna, och om extremofila organismer kan förekomma på platser som denna. Kanske viktigast av allt är att Atacamaöknen hjälper oss att planera både nuvarande och kommande rymdsonder genom att utgöra en lämplig testmiljö för robotar, utrustning och instrument som ska användas på den röda planeten.Strax nedanför och till höger om bildens centrum ses en stor mängd människotillverkade föremål – världens största anläggning för observationer i millimeter- och submillimetervåglängder. Här på Chajnantorplatån på 5000 meters ...

3 juni 2019: Denna långtidsexponering av ESO:s La Sillaobservatorium togs av ESO:s fotoambassadör Petr Horalek. Den visar den nattliga aktiviteten på observatoriet mot en bakgrund av avlägsna ljus från vägar och byggnader i Atacamaöknen. Man ser också den omisskänliga grönaktiga glöden från airglow, ett ljusfenomen som bildas högt upp i jordens atmosfär.Det blåskimrande sju systrarna i den öppna stjärnhopen Plejaderna svävar över de avlägsna bergstopparna vid horisonten. Rakt ovanför dem sprakar den vackra jägaren Orion, en ljusstark stjärnbild med röda moln och bågar av joniserad vätgas. Ovanför Orion ses himlens ljusaste stjärna, den blåvita Sirius, "Hundstjärnan". Det välbekanta Vintergatsbandet sträcker sig förbi Orion vidare upp på himlen.La Sillaobservatoriet är beläget i norra Chile på en höjd av 2 400 m. Här finns den mörkaste natthimlen på jorden och här har ESO funnits på plats sedan 1960-talet. Denna bild togs från balkongen på 3,6-metersteleskopet, ett av världens mest produktiva teleskop i fyrametersklassen.

27 maj 2019: Många astronomer tar vara alla möjligheter de får att titta upp mot stjärnhimlen, även när de inte arbetar. Denna fascinerade astronom tar chansen från ESO:s Residencia där personalen vid Paranalobservatoriet bor under vistelsen på anläggningen. Genom fönstret ses den stjärnbeströdda himlen och den stoftrika Vintergatan över Atacamaöknen, där ESO:s Very Large Telescope är beläget.Residencian byggdes 2002 och är en förutsättning för att klara av de ogästvänliga förhållandena i öknen. Den utgör en oas för astronomer med 108 rum, en trädgård och en pool. Byggnaden utformades för att smälta in i landskapet och placerades i en sänka för att ytterligare minimera dess påverkan på den exceptionellt mörka himlen vid Paranal. Residencians säregna placering och omgivning fångade filmskaparnas ögon 2008, då den fungerade som scen i James Bondfilmen Quantum of Solace.

20 maj 2019: Under ett unikt evenemang bjöds personalen vid ESO:s Paranalobservatorium på en konsert med den världskände cellisten Yo-Yo Ma. Den uppskattade musikern besökte Paranal för att uppleva världens största optiska teleskop, Very Large Telescope, och den sprakande stjärnhimlen. Besöket motiverades av Mas djupa intresse för astronomi och hans önskan att musicera på en högst ovanlig scen.Under besöket gav Ma en privat konsert under en helt mörk himmel. På bilden ses han under framträdandet, med Vintergatsbandet och de Magellanska molnen på himlen ovanför. Han bjöd bland annat på cellosviter av Bach och publiken fick bidra med egna önskemål.Nästa dag mötte Yo-Yo Ma några medlemmar i personalen som delade sina erfarenheter av att bo och arbeta under de extrema förhållandena i Atracamaöknen i syfte att avslöja universums mysterier.

13 maj 2019: Orion är en av himlens mest anslående stjärnbilder. Människan har känt Orions ljusstarka stjärnor i tiotusentals år och antagligen längre än så. Kinesiska astronomer kallade dem 参宿 eller Shen, "tre stjärnor", efter de tre ljusa stjärnorna i Orions bälte. För de antika egyptierna var de gudarna Sah och Sopdel, manifestationer av Osiris respektive Isis, medan grekerna såg en modig jägare med svärdet höjt över sitt huvud. Alldeles oavsett dess mytologiska ursprung är Orions stjärnbild en spännande del av himlen. Denna bild, tagen med ESO:s Very Large Telescope, visar en reflektionsnebulosa i stjärnbildens hjärta, NGC 2023. Den är belägen nära de välkända Hästhuvud- och Flamnebulosorna på ett avstånd av 1500 ljusår och är en av de största reflektionsnebulosorna på himlen. Reflektionsnebulosor är interstellära moln av stoft som reflekterar ljuset frän närliggande eller inneslutna stjärnor, likt en strålkastare som lyser i dimma. NGC 2023 får sin lyskraft av en massiv unga stjärna ...

6 maj 2019: Detta märkliga panorama visar ESO:s Paranalobservatorium där Very Large Telescope är beläget. Vintergatsbandet i all sin prakt och detaljrikedom pryder himlen över observatoriet. Men här ser Vintergatans diffusa band ut att hänga som ett moln från himlen och störta ner mot marken i två kaskader. Hur kommer det sig att det ser ut på detta sätt?ESO:s fotoambassadör Petr Horálek tog bilden med en vidvinkellins som fångade hela himlen och den omgivande marken, från horisont till horisont hela varvet runt. Vintergatans två pelare är delar av samma struktur – vår egen spiralgalax sedd inifrån. Vintergatsbandet sträckte sig rakt genom himlens högsta punkt när bilden togs. Hela vyn projicerades sedan så att horisonten blev en rak linje, och då sträcktes Vintergatsbandet ut längs bildens hela övre del. Samtliga punkter längs bildens övre kant representerar riktningen rakt upp på himlen.På bilden syns många andra celesta objekt. Mellan de stora teleskopkupolerna ses den öppna ...

29 april 2019: Detta är en av de 74 galaxer vars stjärnbildningsområden nyligen observerades med Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) inom forskningsprojektet Physics at High Angular resolution in Nearby GalaxieS (PHANGS). Hittills har 100 000 födelseplatser för stjärnor undersökts under 750 timmars observationstid. ALMA:s höga känslighet ger data med så hög vinkelupplösning att dessa regioner kan studeras i detalj. Observationerna visar att det i vissa områden sker explosiv stjärnbildning, medan takten i andra områden är betydligt långsammare. De stora skillnaderna mellan stjärnbildningsområdena är motivationen till det enorma projektet. Sedan länge finns teorier för hur och varför dessa områden uppstår. Vissa menar att deras egenskaper avgörs av förhållandena i galaxen själv – som storlek, ålder och dynamik – men avsaknaden av observationer med tillräckligt hög upplösning har gjort det svårt att testa teorierna. Den enorma mängden data som produceras i PHANGS bidrar redan nu till en bättre förståelse av stjärnbildningen, även om bara en ...

22 april 2019: Denna veckas bild, tagen av ESO:s fotoambassadör Petr Horálek, visar den ljusa månskäran på en djupröd himmel över de Chilenska Anderna. På bilden ses också två av antennerna i Atacama Large Millimeter/Submillimeter Array (ALMA), ett högteknologiskt observatorium som studerar strålningen från universums kallaste objekt. Antennerna är riktade uppåt mot himlen i väntan på att de blodröda molnen ska skingra sig för att kunna inleda nattens observationer. På en höjd av 5 000 meter i Atacamas torra ökenluft är moln som dessa relativt ovanliga. Atmosfären i denna del av norra Chile är osedvanligt torr och bjuder på omkring 300 molnfria nätter varje år! ALMA utgörs av 66 individuella antenner som kan förflyttas med stor precision på den vidsträckta Chajnantorplatån. På så sätt kan de placeras i en mängd olika mönster och kopplas ihop för att genom interferometri producera data med långt högre upplösning än vart och ett av teleskopen kan ge ...

15 april 2019: ESO:s Very Large Telescope är ett av de mest avancerade observatorierna i världen. Från den ensliga bergstoppen Cerro Paranal i Chiles Atacamaöken fångas astronomiska data av enastående kvalitet. Detta isolerade hörn av jordens yta bjuder på de torraste och klaraste förhållandena på jorden – vissa av väderstationerna i Atacamaöknen har aldrig uppmätt någon nederbörd – och total avsaknad av ljusföroreningar. Stjärnskådare på Paranal kan se stjärnorna redan innan solen har gått ner, samtidigt som den nedåtgående solen lyser upp den lätta markfrosten och observatoriebyggnaderna med sitt glödande sken. Men ensligheten har också sina nackdelar. Att nå denna avlägsna plats är inte helt lätt. Det finns inga allmänna transporter till Paranal och besökare måste köra 110 kilometer söderut från Antofagastas flygplats för att nå dit. Men Miguel Claro, en av ESO:s fotoambassadörer, visar med denna mäktiga bild att den långa resan lönar sig. VLT utgörs av hela åtta teleskop varav sju ...

8 april 2019: De fyra teleskopen som utgör ESO:s Very Large Telescope vilar i skymningshimlens guld och purpur vid Cerro Paranal i Chiles Atacamaöken.I bildens mitt ses en mycket liten upp-och nedvänd månskära – ovant för oss nordbor kanske, men helt i sin ordning sett från södra halvklotet. En sådan måne kallas ibland en "våt måne" eller "Cheshiremåne". Anledningen är att skärans horn pekar uppåt likt en skål som enligt Hawaiisk mytologi fylls med regnvatten, eller likt det breda leende som vi känner från Cheshirekatten i Lewis Carrolls roman "Alice i underlandet".Denna vy fångades av ESO:s fotoambassadör Miguel Claro. ESO visar stolt upp de fantastiska bilder som fotoambassadörerna tar av natthimlen över ESO-observatorierna. Många av deras bilder har visats som veckans bild.Nästa veckas bild visar Paranal i det kyliga skymningsljuset.

1 april 2019: I skymningen badar ESO Supernova planetarium och besökscenter i himmelsljuset tillsammans med den innersta planeten Merkurius, som fått sitt namn av den romerska snabbfotade budbäraren och guden. Planetens rörelse mot horisonten har här fångats som ett lysande spår med ett 60-tal enskilda exponeringar tagna under en timmes tid. Normalt är Merkurius mycket svår att få syn på eftersom den befinner sig nära solen, och från en stor stad störs den dessutom av kraftiga ljusföroreningar.Vid detta tillfälle kunde dock ESO:s fotoambassadör Peter Horàlek fånga planeten klart och tydligt på kvällshimlen från Garching bei München. Merkurius befann nära sin största östliga elongation, då den är belägen på största möjliga vinkelavstånd från solen. Därför stod ovanligt bra till efter solnedgången.Merkurius kan också ses när den passerar över solens yta, en så kallad Merkuriuspassage. Nästa gång sker detta 11 november i år. Dessa passager sker sällan, och nästa inte förrän 2032!