En ilsken fågel på himlavalvet

Vissa tycker sig se skepnaden av en kyckling i bilder av den röda stjärnbarnkammaren, vilket har gett nebulosan dess smeknamn (“Running Chicken Nebula”, springande kyckling-nebulosan). Men det råder viss oenighet om exakt vilken del av nebulosan som kycklingskepnaden finns i, det finns bitar av fågelformer utspridda över hela bilden [1].

Utöver den glödande gasen så uppvisar IC 2944 ytterligare ett tecken på stjärnbildning. De ogenomskinliga, svarta klumparna som syns i siluett mot den röda bakgrunden i en del av bilden är exempel på en typ av objekt som kallas för Bok-globuler (“Bok globules”). De ser mörka ut eftersom de absorberar ljus från den skinande bakgrunden. Men observationer med infrarött-teleskop, med vilka man kan se igenom stoftet som blockerar ljus i de synliga våglängderna, har visat att stjärnor bildas inuti många av dem.

Den mest framträdande samlingen av Bok-globuler i den här bilden är känd under namnet Thackerays globuler efter den sydafrikanske astronom som upptäckte dem på 1950-talet. Dessa globuler har också en framträdande roll i en berömd bild som togs med NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble (länk). I den här bilden kan man se dem i gruppen av ljusstarka stjärnor i den övre högra delen.

Medan Hubble-teleskopet erbjuder en bild av detta lilla område med mycket hög upplösning, så kan vidvinkelkameran WFI på MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop fånga en mycket större panoramabild av fältet. Dess synfält är ungefär lika stort som fullmånens skiva [2]. På samma sätt som en fotograf kan använda sig av en zoomlins på en kamera för att välja det lämpligaste synfältet för bilden, så kan de de mycket olika perspektiven från olika teleskop ge astronomer data som kompletterar varandra. Detta är särskilt viktigt när de studerar objekt som upptar ett utbrett område på himlavalvet.

Om stjärnorna i Thackerays globuler kan sägas ligga i kokonger i väntan på att födas, så är stjärnorna i hopen IC 2948 deras äldre, mer utvecklade syskon. Dessa stjärnor är fortfarande unga för att vara stjärnor, bara några miljoner år gamla. De är ljusstarka och den ultravioletta strålningen från dem utgör en stor del av den energi som lyser upp nebulosan. Den här typen av glödande nebulosor är relativt kortlivade i astronomiska termer (med en typisk livslängd på några miljoner år), vilket betyder att Lambda Centauri-nebulosan så småningom kommer att försvinna när den förlorar både sin gas och rikedom av ultraviolett strålning.