Veckans bild

17 mars 2014

Mjölkig båge över Paranal

Ännu en stjärnklar natt vid ESO:s Paranalobservatorium i Chile och ännu ett tillfälle att luta sig tillbaka och ta in åsynen av vår galax, Vintergatan. Många av oss som bor i trånga, ljusförorenade städer får inte längre se den i sådan här detalj.

Den fantastiska synen vet vi nu är vår hemgalax. I Norden trodde man att det ljusa bandet på vinterhimlen var markerade bron till Valhall och det fick namnet Vintergatan. Även i antika Grekland tänkte man att detta var gudarnas verk. I deras legender var det disiga bandet bröstmjölken från Hera, fru till Zeus, och det är också de gamla grekerna som vi har att tacka för namnet Milky Way, som det heter på engelska. Roten till det namnet är det hellenistiska uttrycket Γαλαξίας κύκλος, som uttalas galaxias kyklos, mjölkig cirkel, och ger det moderna namnet på engelska och flera andra språk.

Den här bilden togs av ESO:s fotoambassadör Gabriel Brammer. Till höger i bilden betraktar en astronom på besök vid Paranal den imponerande utsikten.


3 mars 2014

ALMA-personal räddar övergivet vikunjakid

Högt upp på Chajnantorplatån i de chilenska Anderna ligger Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA), ett observatorium som omges av stora torra vidder. I det karga området finns, märkligt nog, också ett antal olika vilda djur, som då och då dyker upp nära observatoriet. Längre söderut ligger ESO:s La Silla-observatorium, som nyligen haft besök av pampasräv (potw1406a) och vilda hästar (potw1344a).

Den senaste gulliga besökaren vid ALMA är det här vikunjakidet som hittades av ALMA-personal den 16 februari 2014. Kidet var bara några veckor gammalt och alldeles utmattat efter att ha jagats av rävar tills den inte längre kunde hitta sin hjord.

Efter några misslyckade försök att lämna tillbaka kidet till sin hjord överförde personalen det till ett räddningscenter för vilda djur vid Universitetet i Antofagasta, där det nu behandlas så att det till sist ska kunna släppas ut på Andernas högplatå om cirka ett år.


10 februari 2014

Den fantastiska räven

Livet klänger sig fast till och med i den beboeliga världens gränstrakter. Här, i utkanterna av den heta, torra Atacamaöknen, har denna tåliga pampasräv precis vaknat och sträcker lojt på sig. Rävar som denna är oftast nattaktiva, och gör det bästa av de låga temperaturerna som kommer som respit från den heta chilenska solen.

I bakgrund syns andra tecken på liv. Den vita kupolen är hem till det schweiziska 1,2-meters Leonhard Euler-teleskopet, som skyddas av ett yttre hölje mot den karga omgivningen. När himlen mörknar vid ESO:s La Silla-observatorium vaknar ännu en känd nattaktiv art, astronomen, sträcker på sig och gör sig redo att bevaka natthimlen med hjälp av surrande och virrande teknik.

Denna bild togs av ESO:s fotoambassadör Malte Tewes, som skickade in den till gruppen Your ESO Pictures på Flickr. Gruppen bevakas regelbundet och de bästa foton får plats bland våra populära Veckans bilder eller i vårt galleri.


20 januari 2014

Rosettas komet

ESA:s rymdsond Rosetta vaknar idag efter 31 månaders dvala i rymden. Nu närmar den sig äntligen kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko (även känd som 67P/C-G).

Denna bild visar ESO:s Very Large Telescopes (VLT) nyaste observationer av den fyra kilometer stora kometen. Kometen observerades den 5 oktober 2013 då den var omkring 500 miljoner kilometer bort – innan den passerade bakom solen och kom utom sikte från jordens perspektiv.

För att skapa bilden gjordes en lång serie av observationer som sedan behandlades för att visa upp kometen utan bakgrundsstjärnor (till vänster) och bakgrundsstjärnorna med kometens spår markerat (till höger). När den här ses mot en bakgrund av de otaliga stjärnorna i riktning mot Vintergatans mitt var kometen ännu så långt ifrån solen att dess kärna inte släppte ifrån sig gas och stoft. Därför ser den bara ut som en prick. Allt eftersom den närmar sig solen och dess yta värms upp kommer kometens is att sublimera och stoft och damm dras ut från kometen så att en svans bildas. 

Denna observation är inledningen på ett tätt samarbete mellan ESA och ESO för att bevaka kometen från marken under Rosettas möte med 67P/C-G senare i år. Rosetta, som sändes upp 2004, ska undersöka kometens yta och släpper dessutom ner en landare på 67P/CG för att se hur ytan ser ut [1].

Kometens bana tar den ett varv runt solen var 6,5:e år. För tillfället ligger den ut mot Jupiters omloppsbana. Närmast solen – ungefär mellan jordens och Mars banor – kommer den i augusti 2015. Då den här bilden tycks visa att kometen ännu inte är aktiv kommer forskare vara mycket intresserade av att kolla in den igen i februari då den åter blir synlig för VLT och då dessutom ligger mycket närmare solen.

Under tiden har observationerna från oktober kunnat användas för att bekräfta kometens bana inför den omfattande manövern som Rosetta ska göra i maj för att säkra att den kan möta upp kometen och gå in i omloppsbana runt 67P/C-G i augusti. Vidare beräkningar kommer att göras när Rosettas egna kameror får syn på kometen.

Not

[1] Sedan den sändes upp har Rosetta gjort fem varv runt solen för att kunna öka sin hastighet och rikta in sig mot slutmålet. För projektets kallaste fas, då Rosetta fått hålla till bortom Jupiters bana, fick sonden gå i djuprymds-ide. Tack vare att 67P/C-G har en relativt stabil och välkänd bana kunde beräkningarna för Rosettas färdväg göras långt före dess uppsändning, och dess läge långt ifrån solen gör att den dessutom är ett säkert mål.

Länkar


23 december 2013

God jul och gott nytt år från ESO!

God jul och gott nytt år från alla oss vid Europeiska sydobservatoriet. Vi önskar ett gott och roligt slut och ett framgångsrikt 2014!

Länk


16 december 2013

Stjärnspår över VLT vid Paranal

Bilden togs vid ESO:s Paranalobservatorium av Babak A. Tafreshi, som är en av ESO:s fotoambassadörer. Bilden visar tre av de fyra hjälpteleskopen (AT) vid Very Large Telescope Interferometer (VLTI). De långa ljusa ränderna ovanför teleskopen är så kallade stjärnspår, där varje linje visar den skenbara vägen som en stjärna följer över natthimlen som en följd av jordens rotation. Fotograferingstekniken förstärker också stjärnornas naturliga färger, som ger en fingervisning om deras temperatur. De varierar mellan omkring 1000 grader Celsius för de rödaste stjärnorna till tiotusentals grader Celsius för de blåa stjärnorna som är varmast. Vid det avlägsna och högt belägna observatoriet i Chile är himlen mycket klar och det finns inga ljusföroreningar, vilket gör detta spektakulära skådespel möjligt.


25 november 2013

Uråldriga stjärnbilder över ALMA

Babak Tafreshi, en av ESO:s fotoambassadörer, har avbildat antennerna i ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) i en fängslande bild som kombinerar den södra stjärnhimlens skönhet med storskaligheten hos världens största astronomiprojekt.

Tusentals stjärnor framträder för blotta ögat i de klara skyarna över Chajnantorplatån. Dess torra och genomskinliga natthimmel är ett av skälen till att ALMA har byggts här. Överraskande ljusa i bildens övre vänstra hörn ligger Plejaderna, en tätpackad klunga med unga stjärnor som de flesta av jordens urgamla civilisationer kände till. Stjärnbilden Orion syns tydligt över den närmaste antennen – jägarens bälte bildas av tre blåa stjärnor strax till vänster om den röda lampan. Enligt den klassiska mytologin vad Orion jägaren som förföljde Plejaderna, guden Atlas vackra döttrar. Sett genom den tunna atmosfären över Atacamaöknen kan man få för sig att denna episka jakt pågår på riktigt.

ALMA är en internationell anläggning för astronomi och ett samarbete mellan Europa, Nordamerika och Ostasien i samverkan med Chile. Bygget och driften av ALMA leds för Europas del av ESO, för Japan av Nationella astronomiska observatoriet i Japan (NAOJ) och för Nordamerika av National Radio Astronomy Observatory (NRAO), som drivs av Associated Universities, Inc. (AUI). Joint ALMA Observatory (JAO) ger gemensam ledning och gemensam organisation för bygget, driftsättning och drift av ALMA.


7 oktober 2013

En oas eller en hemlig lya?

I denna bild syns en mörk chilensk himmel fylld av spektakulära stjärnspår – orsakade av jordens rotation under kamerans långa exponering. Under de dramatiska stråken ligger Paranalobservatoriets Residencia, forskarhotellet som är en oas för både personal och besökare till ESO:s jätteteleskop VLT (Very Large Telescope), högt upp på Cerro Paranal i den chilenska öken. 

Residencia började byggas 1998 och 2002 stod det färdigt. Sedan dess har byggnaden gett Paranalobservatoriets forskare och ingenjörer ett välkommet avbrott från öknens karga och torra klimat.

Den största delen av husets fyra plan ligger under marknivå. Anläggningen ritades av de tyska arkitekterna Auer+Weber på ett sätt som ska komplettera dess omgivning. Sett från vissa håll påminner husets blandning av högteknologisk och funktionell arkitektur och en diskret, nästan kamouflerad utformning om en skurks hemliga gömställe. Så det är kanske ingen överraskning att Residencia valdes som platsen för slutstriden i James Bond-filmen Quantum of Solace (2008).  

Flickr-användaren John Colosimo skickade detta foto till Flickr-gruppen Your ESO Pictures. Gruppen granskas regelbundet och de bästa foton lyfts fram för att vara med i vår populära serie Veckans bild, eller i vårt bildgalleri.

Länkar:


30 september 2013

Att avslöja avlägsna stjärnor och galaxer

Fjärran stjärnor och galaxer ligger utströdda över denna bildruta, en långexponering tagen med kameran WFI (Wide Field Imager) på MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop vid La Silla-observatoriet i Chile.

Bilden fångades som en del av kartläggningen COMBO-17 (Classifying Objects by Medium-Band Observations in 17 filters), ett projekt som avbildade fem små områden på himlen i 17 olika filter som var och en släpper igenom en nyans av synligt ljus. Vart och ett av synfälten i COMBO-17 motsvarar samma storlek på himlen som fullmånen. De har avslöjat gigantiska mängder av avlägsna objekt – och visar hur mycket på himlen som ännu väntar på att upptäckas.

På bilden syns ett område som tidigare undersökts som en del av projektet FORS Deep Field (FDF). Då synades olika delar av himlen djupt och i detalj med spektrografen FORS2 som för närvarande finns på ESO:s jätteteleskop VLT vid Paranalobservatoriet i Chile. Dessa WFI-bilder använde dock långt fler filter än FDF-projektet gjorde, och tittade på större fläckar på himmelskartan. Bilden ovan är ett exempel.

Dessa små små titt in i universum har avslöjat tiotusentals avlägsna stjärnor, galaxer och kvasarer som tidigare legat dolda för vår syn, och som nu har kunnat användas för att undersöka gravitationslinsning och hur fördelningen av den mörka materian i galaxer och galaxhopar ser ut.


9 september 2013

Örnögon över Armazones

Den här flygbilden på bergtoppen Cerro Armazones, tagen av ESO:s fotoambassadör Gerhard Hüdepohl, fångar det där underbara ögonblicket för en fotograf då allt hamnar på precis rätt plats. 

Hüdepohl är även ingenjör vid Europeiska sydobservatoriets jätteteleskop VLT (Very Large Telescope) på Cerro Paranal, världens mest avancerade astronomiska observatorium för synligt ljus och flaggskepp bland ESO:s forskningsanläggningar. Hüdepohl fångade bilden från ett kommersiellt flyg mellan Antofagasta och Santiago. Kort efter att flygplanet lättade tog det den bästa möjliga resvägen för en flygbild på Cerro Armazones, och fotografen kunde knappt ha bett om bättre förhållanden för fotografiet. Hüdepohl fångade både ögonblicket och ett ovanligt perspektiv, högt över den spektakulära terrängen.

Bilden visar med otrolig klarhet Atacamaöknen och den smala stigen som sicksackar mot bergstoppen Cerro Armazones och kontrasterar med det dammiga landskapet. Här för tillfället finns en samling av olika lantmäteriinstrument, men snart blir det hem till E-ELT, European Extremely Large Telescope. E-ELT är ett 40-metersteleskop som kommer inte bara att svara på frågor inom dagens astronomi utan även lyfta upp – och förhoppningsvis även ge svar på – helt nya frågor.

Länk


2 september 2013

PESSTO plåtar supernova i Messier 74

ESO:s kartläggningsprojekt PESSTO har tagit denna bild på Messier 74, en slående vacker spiralgalax med väldefinierade virvlande armar. Men huvudrollen i bilden spelas inte av galaxen utan ett strålande nytt inslag i galaxen sedan sent i juli 2013. En Typ II-supernova med beteckningen SN 2013ej syns som den ljusaste stjärnan nedan till vänster i bilden.

Sådana supernovor uppstår när en tung stjärnas kärna störtar samman under sin egen vikt alldeles i slutet av stjärnans liv. Denna kollaps ger upphov till en gigantisk explosion som slänger materia långt ut i rymden. Smällen kan lysa kraftigare än hela galaxen som den ingår i och kan lysa tillräckligt för att följas av observatörer under veckor eller till och med månader.

Kartläggningsprojektet PESSTO (Public ESO Spectroscopic Survey for Transient Objects, ESO:s publika kartläggning av tillfälligt ljusa objekt) har tagits fram för att studera just objekt som lyser kortvarigt på natthimlen, som just supernovor. Projektet använder ett antal instrument på teleskopet NTT (New Technology Telescope) vid ESO:s La Silla-observatorium i Chile. Denna nya bild på SN 2013ej togs med NTT under kartläggningen.

SN 2013ej är den tredje supernova som har observerats i Messier 74 sedan millennieskiftet; de andra var SN 2002ap och SN 2003gd. Den rapporterades först den 25 juli 2013 av teamet bakom KAIT-teleskopet i Kalifornien, men den första bilden från innan upptäckten togs av amatörastronomen Christina Feliciano som använde den fjärrstyrda SLOOH Space Camera, som är tillgänglig för allmänheten på nätet, för att titta på galaxen under de dagar och timmar precis innan smällen.

För amatörastronomer är Messier 74 (M 74) i stjärnbilden Fiskarna ett av de svåraste Messier-objekt att få syn på, på grund av dess låga ytljusstyrka. Men för skarpsynta amatörskådare med rätt utrustning borde den ljussvaga stjärnan som egentligen är SN 2013ej vara synlig under de närmaste veckorna medan den avtar i ljusstyrka.


26 augusti 2013

Tunga stjärnor skar ut detta

I denna bild, tagen med ESO:s jätteteleskop VLT vid Paranal, ser vi en liten del av en känd emissionsnebulosa som kallas NGC 6357. Den ligger omkring 8000 ljusår bort i en del av stjärnbilden Skorpionen som tyvärr inte syns från svenska breddgrader. Det röda ljuset som syns i bilden är karaktäristisk för ett så kallat H II-område, ett ställe i rymden där stora mängder joniserad och exciterad vätgas finns. 

Molnet i bilden badar i intensiv ultraviolett strålning – huvudsakligen från den öppna stjärnhopen Pismis 24, hem till ett antal tunga, unga, blåa stjärnor – som det återstrålar som synligt ljus i denna distinktiva röda nyans.

Själva stjärnhopen ligger utanför denna bild, men dess diffusa glöd lyser upp molnet till höger i mitten av bilden. Här ser vi hopens omgivande nebulosa i närbild, en nätmaska av ljus gas, mörka stoftmoln, samt nyfödda och ännu ofödda stjärnor.


29 juli 2013

Messier 100: storslagen prakt

Spiralgalaxer är ofta estetiskt tilltalande, och sedda ovanifrån är de svårslagna. Den här bilden är ett särskilt fint exemplar: den väldefinierade spiralgalaxen (på engelska grand design spiral) Messier 100 (M 100), som ligger i den södra delen av stjärnbilden Berenikes hår. Den ligger omkring 55 miljoner ljusår från jorden.

Även om Messier 100 visar upp väldefinierade spiralarmar har den även knappt tydbara stavliknande strukturer i mitten som kvalificerar den som galaxtyp SAB. Staven är inte lätt att se i denna bild men forskare har med hjälp av bilder tagna i andra våglängder kunnat bekräfta att den verkligen finns. 

Denna detaljrika bild visar upp de egenskaper som en galax av denna typ brukar uppvisa: jättelika moln av vätgas som lyser rött tack vare att de återstrålar energin från nyfödda, tunga stjärnor; den jämna lyskraften av äldre, gulaktiga stjärnor nära galaxens mitt; och svarta strimlor av stoft och damm som slingrar längs galaxens armar.

Messier 100 är en av de ljusstarkaste medlemmarna i Virgohopen, den galaxhop som ligger närmast vår galax Vintergatan. Hopen innehåller fler än 2000 galaxer, bland dem spiraler, elliptiska galaxer och oregelbundna galaxer. Denna bild har skapats utifrån bilder tagna med instrumentet FORS på ESO:s jätteteleskop VLT (Very Large Telescope) i Chile genom filter för rött (R), grönt (V) och blått (B) ljus.

Länkar


22 juli 2013

NTT som en snurra

I den här bilden ser vi New Technology Telescope (NTT) som ligger vid ESO:s observatorium La Silla i Chile. Den speciellt formade byggnaden ser suddig ut tack vare att teleskopet har rört sig under denna 30-sekunders exponering.

En av de första saker du kanske noterar i den här bilden är att teleskopets byggnad har en underlig form, som inte riktigt liknar de vanligare runda domerna. Denna design har sedan kopierats, t.ex. av ESO:s Very Large Telescope, men då teleskopet byggdes och invigdes i slutet av 1980-talet var den banbrytande.  

NTT:s revolutionerande design är gjord för att få optimal bildkvalitet, till exempel, genom en noggrant kontrollerad ventilation, vilken kontrollerar luftflödet i teleskopet och minskar effekter av turbulens inuti teleskopet. Sådan turbulens kan ge upphov till suddiga bilder. Man kan precis ana de stora luckor som är viktiga för detta system i bilden.  

En annan detalj som var avancerad för sin tid är NTT:s spegel. Även om den 3,58 meter stora spegeln aldrig har ansetts varit speciellt stor, har den en mycket innovativ design. Den är flexibel och kan anpassas i realtid för att alltid behålla en perfekt form, så att den höga bildkvaliten bibehålls. ESO och NTT var pionjärer för den här tekniken, som kallas adaptiv optik, och som nu är standard hos moderna teleskop.  

För tillfället har NTT två instrument som astronomer kan använda: SOFI (förkortning av “Son of ISAAC”, ett instrument på VLT) som är en infraröd spektrograf och kamera, och EFOSC2, en spektrograf och kamera som är designade för att detektera svaga objekt.  

La Silla ligger i den södra delen av Atacamaöknen, 600 kilometer norr om Santiago de Chile, 2400 meter över havet.  

Bilden är tagen av Malte Tewes, en astronom vid Ecole Polytechnique Fédérale de Lausanne i Schweiz.  

Malte skickade in den här bilden till Flickr-gruppen Your ESO Pictures. De bästa bilderna från denna grupp väljs ut för att vara med i vår populära serie Veckans bild, eller i vårt galleri.

Länkar


15 juli 2013

Wings for Science flyger över Paranal

På den här ovanliga bilden syns Paranalobservatoriet från luften. Den togs i december 2012 av Clémentine Bacri och Adrien Normier som flyger ett specialbyggt miljövänligt ultralight-flygplan [1] på en årslång resa världen runt. I bilden framträder det karga landskapets skönhet kring platsen som är hem till en av världens allra förnämaste astronomiska anläggningar, ESO:s VLT (Very Large Telescope) med dess fyra 8,2-metersteleskop på toppen av Cerro Paranal.

ESO ingår i ett utåtriktat partnerskap med projektet ORA Wings for Science, ett ideellt initiatic som ger luftburet stöd till icke-kommersiella forskningsorganisationer. De två besättningsmedlemmarna i projektet Wings for Science flög över observatorierna i norra Chile innan de lämnade Sydamerika mot Australien. Under resans gång ger man höghöjdshjälp till forskare i form av bland annat luftprover, arkeologi, observationer av biologisk mångfald och terrängmodellering i 3D.

Flygningarna ger korta filmer och otroliga bilder som används för utbildning och för att främja lokala forskningsprojekt. Världsomflygningen började i juni 2012 och avslutades i juni 2013 med landning på Paris Air Show.

Länk

[1] Ultralight-flygplanet är en Pipistrel Virus SW 80, en modell som vunnit pris hos NASA, som behöver bara 7 liter bränsle per 100 kilometer. Det är mindre än de flesta bilar.

Länk


8 juli 2013

Maëlles nya leksaker

Astronomi och teleskop kan ibland få fram barnet inuti en. Som bevis på människans nyfikenhet bygger astronomer ständigt allt större instrument på fjärran platser över hela världen,

ESO-astronomen Julien Girard knäppte det här söta fotot av sin dotter under en familjedag på Paranalobservatoriet i de chilenska Anderna. Tack vare ett perspektivets nyck ser lilla Maëlle ut att titta in i den öppna kupolen hos en av de 1,8-meters hjälpteleskopen som tillhör ESO:s jätteteleskop VLT (Very Large Telescope). Även fast det är till seriös forskning som teleskopen kan astronomer ändå ibland känna att de är som barn som leker med gigantiska "leksaker". 

Julien Girard är astronom vid ESO och en av ESO:s fotoambassadörer med bas i Chile, där han jobbar på VLT. Han är instrumentansvarige forskare för instrumentet NACO, en kamera som tillämpar adaptiv optik och som finns på VLT:s enhetsteleskop 4. Han skickade in denna bild till Flickr-gruppen Your ESO Pictures, varifrån den valdes till att bli Veckans bild hos ESO.

Länkar


1 juli 2013

Europeiska antenner vid ALMA:s driftstödcentrum

I detta foto ser vi antenner som snart ska ingå i ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array). De tre antennerna i förgrunden, samt även några av de i bakgrunden, levererades av ESO som en del av dess bidrag till ALMA. Leveransen gjordes enligt ett avtal med det europeiska AEM-konsortiet [1]. Totalt bidrar ESO med 25 av de 12-metersantennerna som ingår i ALMA. Ytterligare tjugofem 12-metersantenner levereras av den nordamerikanska partnern i ALMA och den resterande delen, en uppsättning av tolv antenner med diameter 7 meter och fyra 12-metersantenner som tillsammans utgör Atacama Compact Array, levereras av ALMA:s ostasiatiska partner.

Här ser vi antennerna vid ALMA:s driftstödcentral OSF (Operations Support Facility) som ligger 2900 meter över havet i utkanterna av de chilenska Anderna. Antennerna i förgrunden är i området som kallas AEM Site Erection Facility, där antennerna sätts ihop och genomgår stränga tester innan de lämnas över till observatoriet. Hos antennerna längre bak i bilden, som har redan överlämnats, pågår ytterligare tester eller så installeras deras känsliga mottagare. När antennerna är färdigställda transporteras de till ALMA:s driftplats, Array Operations Site, uppe på Chajnantorplatån, 5000 meter över havet. Där tillsammans med de andra antennerna blir de delar av antennuppställningen som utgör ALMA och som arbetar med några av de mest grundläggande frågorna om våra kosmiska urspung. Även när alla antenner är färdiga kommer OSF att förbli centrum för den dagliga driften av ALMA, som en arbetsplats för både astronomer och för arbetslagen som har ansvar för underhåll av observatoriet.

Vid horisonten ser man bergskedjan Anderna, där den högsta toppen tillhör den konformade vulkanen Licancabur. Licancabur markerar gränsen mellan Chile och Bolivia och dominerar landkapet i området.

ALMA är en internationell anläggning för astronomi och är ett samarbete mellan Europa, Nordamerika och Ostasien i samverkan med Chile. Bygget och driften av ALMA leds för Europas del av ESO, för Nordamerika av National Radio Astronomy Observatory (NRAO), som drivs av Associated Universities, Inc. (AUI), och för Ostasien av Nationella astronomiska observatoriet i Japan (NAOJ). Joint ALMA Observatory (JAO) ger gemensam ledning och gemensam organisation för bygget, driftsättning och drift av ALMA.

Notes

[1] AEM-konsortiet består av Thales Alenia Space, European Industrial Engineering och MT-Mechatronics.

Länkar


24 juni 2013

Månsken och zodiakalljus över La Silla

Det ser kanske ut som en framtida stad från en science fiction-film som flyter högt ovanför molnen, men det är faktiskt ESO:s trotjänare, observatoriet vid La Silla. Den här bilden togs av astronomen Alan Fitzsimmons nära ESO:s 3,6-metersteleskop precis efter solnedgången. Månen ligger precis utanför bilden och badar observatoriet i ett häftigt sken som reflekteras från molnen nedanför.  

Den svaga pelaren av ljus som finns precis ovanför molnen, fortfarande upplyst av solnedgången, är det så kallade zodiakalljuset. Det orsakas av solljus som växelverkar med stoftpartiklar mellan solen och planeter. Det kan bara ses precis efter solnedgången eller precis före soluppgången, vid speciella tider på året, och bara från bra observationsplatser.  

I bilden ser vi också många teleskop. Till exempel: den stora strukturen där vägen tar slut är New Technology Telecscope (NTT). Teleskopet har, som namnet antyder, redan då det färdigställdes 1989 använt en mängd revolutionerande tekniker som adaptiv optik samt en ny åttakantig kupol. Många av dessa nymodigheter hos NTT användes sedan även hos ESO:s Very Large Telescope.

I förgrunden till höger finns det schweiziska 1,2-meters Leonhard Euler-teleskopet som fått sitt namn efter den Schweiziske matematikern Leonhard Euler (1707–83).

Alan lade upp denna bild på Flickr-gruppen Your ESO Pictures. Denna grupp kollas regelbundet och de bästa bilderna väljs ut till att vara Veckans bild eller läggas till i vårt galleri.


17 juni 2013

Blixtar och dunder

I den här elektriska bilden, tagen fredagen den 7 juni 2013, ser vi ett åskoväder över Cerro Paranal. De fyra VLT-teleskopens gigantiska domer, var och en stor som ett åttavåningshus, syns knappt alls genom den mäktiga stormen.  

Till vänster i bilden tittar en ensam stjärna fram genom den stormiga himlen. Det är stjärnan Procyon, en stark dubbelstjärna i stjärnbilden Lilla hunden.

Moln är en ovanlig syn över ESO:s Paranalobservatorium. I genomsnitt så många som 330 av årets dagar helt klara. Åskoväder är ännu mer ovanligt, eftersom observatoriet ligger på en av de torraste platserna på jorden: Atacamaöknen i norra Chile, 2600 meter över havet. Om det finns några moln över huvud taget ligger observatoriet oftast över dem. 

ESO:s fotoambassadör Gerhard Hüdepohl, en ingenjör som arbetat på Paranal i 16 år, hade bara sett åska en gång tidigare här - så han tog sin kamera och gick ut för att fånga den här unika bilden.


10 juni 2013

En supernovas uppgång och fall

I en ovanlig ny video får man en titt på hur en supernova-explosion i galaxen NGC 1365 blir ljusare för att sedan blekna igen. Supernovan, som fått beteckningen SN 2012fr, upptäcktes av den franske astronomen Alain Klotz den 27 oktober 2012. Den unika filmen skapades av bilder som fångades av det lilla robotteleskopet TAROT vid ESO:s La Silla-observatorium i Chile.

Supernovor är det som syns av vissa typer av stjärnors explosionsartade och kataklysmiska död. En supernova kan under flera veckor lysa starkare än hela galaxen som den ligger i. Sedan lyser den allt svagare och försvinner ur sikte. 

Supernovan 2012fr [1] upptäcktes av Alain Klotz under eftermiddagen den 27 oktober 2012. Då höll han på med att mäta upp ljusstyrkan hos en ljussvag variabelstjärna (en stjärna som varierar i ljusstyrka) i en bild från det fjärrstyrda teleskopet TAROT (Télescope à Action Rapide pour les Objets Transitoires) vid ESO:s observatorium La Silla. Han la märke till att ett nytt objekt fanns på bilden som inte syntes på en bild som togs tre dagar tidigare. Efter att ha kollat med astronomer vid teleskop över hela världen kunde objektet bekräftas som en supernova av Typ Ia.

Somliga stjärnor bor ihop med en annan stjärna och kretsar kring en gemensam tyngdpunkt. I vissa fall är en i paret en mycket gammal vit dvärgstjärna som stjäl materia från sin sambo. Vid någon tidpunkt har den vita dvärgen lagt beslag på så pass mycket materia att den blir instabil och exploderar. Detta kallas en Typ Ia-supernova.

Sådana supernovor har blivit mycket viktiga så de ger det mest pålitliga sättet att mäta avstånd till mycket avlägsna galaxer i det tidiga universum. Bortom vårt närområde i rymden behövde astronomer hitta mycket ljusstarka källor med förutsägbara egenskaper som kunde fungera som vägmärken i arbetet att kartlägga hur universum expanderat under dess historia. För detta är Typ Ia-supernova som klippt och skurna. Ljuset från dem ökar och minskar på nästan samma sätt för varje explosion. Det var mätningar av avstånd till Typ Ia-supernovor som ledde till upptäckten att universums expansion accelererar, och arbetet med det tilldelades Nobelpriset i fysik 2011.

Värd för denna supernova är den eleganta stavspiralgalaxen NGC 1365 (se även potw1037a). Den ligger omkring 60 miljoner ljusår bort i stjärnbilden Ugnen (Fornax på latin). Bland galaxerna i Fornax-galaxhopen är den med en diameter på 200 000 ljusår i en klass för sig. En jättelik, rak stav syns i mitten av galaxen och innehåller även galaxens kärna. Den nya supernovan är lätt att få syn på strax ovanför galaxkärnan i mitten av bilden.

År 2012 upptäckte fler än 200 nya supernovor, varav SN 2012fr är en av de ljusstarkaste. Supernovan uppdagades då den ännu lyste svagt den 27 oktober 2012, och blev sedan ljusast den 11 november 2012 [2]. Då kunde den ses som en ljussvag stjärna i medelstora amatörteleskop. Video sammanställdes utifrån en serie av bilder av galaxen som togs under en tremånadersperiod mellan upptäckten i oktober fram till mitten av januari 2013.

TAROT är ett robotteleskop med 25-centimeters spegel som har förmågan att röra sig mycket fort och påbörja en observation efter bara en sekund. Det installerades vid La Silla-observatoriet 2006 med syfte att registrera kosmiska gammablixtar. Bilderna som avslöjade SN 2012fr togs med filter för blått, grönt och rött ljus.

Noter

[1] Supernovor betecknas med upptäcktsåret följt av en bokstavskombination som bestäms av upptäcktsordningen det året. Det är med andra ord ren slump att denna supernova som upptäcktes av ett franskt astronomteam fick ett namn som slutar med "fr".

[2] Vid den här tiden hade den magnitud 11,9. Det är ungefär 200 gånger för ljussvagt för att se med blotta ögat även under en mörk och klar natt.  Men om man hade kunnat se supernovan när den var som ljusast och vår stjärna solen samtidigt vid samma avstånd hade supernovan lyst hela 3 miljarder gånger starkare än solen.

Länkar

Kontakter

Alain Klotz
Institut de Recherche en Astrophysique et Planetologie
Toulouse, Frankrike
Tel: +33 05 61 55 66 66
Epost: alain.klotz@irap.omp.eu

Richard Hook
ESO, pressansvarig för La Silla, Paranal, E-ELT & kartläggningsteleskop
Garching bei München, Tyskland
Tel: +49 89 3200 6655
Mobil: +49 151 1537 3591
Epost: rhook@eso.org


  1 | 2 Nästa »
Visar 1-20 av 35
Bookmark and Share

Se även